Lämningar i Björnhåberget Under senare delen av 1800-talet kom en man vid namn Gunder Sörensen till Storsjö. Han var född den 26 januari 1843 på gården Skindpingrud i Nord-Odal socken i Norge. När han var 24 år flyttade han till Vefsen i Nordnorge. Han slog sig så småningom ner vid Sölvbackhån och livnärde sig på tjärbränning, han kallades därför för Tjär-Gunnar. Han hade ett intresse för gruvdrift och höll på med malmletning och trodde sig hitta malm i Björnhåberget. Ett bolag bildades med andra Storsjöbor och i Björnhåberget byggdes en smedja och en gruvstuga och man hade stora förväntningar men ”allt blev ett intet” Gunder hade en fästmö som ibland hälsade på, troligen kom hon från Röros. När hon hälsade på i Storsjö hade hade hon med sig två barn, ett som nyss börjat gå och ett mindre. Tjär-Gunnar hade två barn, en son som hette Gunnerius och en dotter som blev gift Johansson, om det var med denna kvinna är oklart. Rykten gick om att ett litet barn tillhörande Tjär-Gunnars fästmö skulle ha dött . Mamman kunde inte skiljas från barnet och bar på det tills det surnade. Lars- Inge Lööv: ” En av de otaliga historier min morfar berättade för mig handlade om n GuNNjar, han hade potatisåkrar uppe i berget där han först drog gyttja från sjön till gödning, han brände kalk osv. Men den mest spännande historien tyckte jag var när han berättade om när GunnJars kone bar omkring ett dött barn som”surnat”, i en kont. Hon hade varit till prästen i Storsjö för att få det jordat, prästen vägrade jordning i vigd jord för att barnet inte var döpt.Hon bar hem det döda barnet igen till ”Uta sjön” Där bestämdes annat.” På hösten 1966 hittade några skogsarbetare en inhuggning i bergväggen ovanför Tjär-Gunnars odlingar, strax under är en jordformation som kan tydas som en grav. Lars-Inge Lööv: ”Min morfars far Lars Jonasson Lorin tillsammans med Lund, HansOves farfar mfl. hade startat ett gruvbolag uppe i Björnhåberget vid detta tillfälle. Enligt min morfar Jonas Lorin så var Lars Jonasson Lorin ”präst” vid denna begravning vid en klipphylla uppe i Björnhåberget. Barnet ligger med största sannolikhet kvar där. Platsen räknas nu som fornlämning och ingenting får ändras utan godkännande av Länsstyrelsen”. Jag har lagt till information jag fått av Lars-Inge Lööv, efter att jag först skrev inlägget. I Storsjöboken där jag hämtat övrig information står att det inhuggna datumet är den 3/8 1893. Jag vill tyda årtalet till 1898, datumet lyckades vi inte få syn på vid besöket. Läs mer om Tjär-Gunnar i Storsjöboken på sid 133. Fin gammal skog i Björnhåberget. Bergssidan där graven är. Det man tror är graven, någon har lagt blommor där. Årtalet 1898 Odlingsröse Odlingsröse Bakom skogen syns bl a Henvålen och Särvfjället. Gruvhål. Gruvstugan. Del av en bälg. Gruvstugan 1978. Initialer på väggen. En stund av vördnad inför gamla tider och vårt kulturarv. Gott om gamla brända stubbar i skogen. En gammal eldstad under den stora stenen, vem har suttit där? Kent och Eva guidade oss till graven och gruvstugan. Vi gick rakt upp från skylten vid Björnhån, numera (2019) är det målat med orange färg på träden en liten bit väster om skylten vid Björnhån. Hitta dit: Kör väg 535 från Storsjö mot Åsarna. Efter 12 km, vid mellersta Rotsjön svänger man höger mot Sölvbacka strömmar. Efter ca 5 km, efter du passerat vägen mot Krankmårtenhögen och Utasjön, då svänger du vänster vid soptunnorna. Kör tills du kommer till den blå lilla skylten som det står Björnhån på, parkera, gå tillbaka en bit längs vägen och följ markeringen. Jag har inte varit där efter det blev markerat men du hittar nog både graven, gruvstugan och gruvhålen om du följer markeringen. Läs mer här: ljungdalsfjallen.se