Profiler från förr

I min familj har det alltid pratats mycket om bortgångna släktingar och andra profiler som varit nära familjen. En del av dem var döda sen länge när jag kom till världen. Men ändå så har dessa personer varit och är fortfarande, så närvarande i mitt liv i samtal, berättelser och i släktens gamla fotoalbum.

Sjöbergs på Näsudden
Per och Harald Sjöberg
Per och Harald Sjöberg läser Länstidningen

På gården i Storsjö där min mamma Karin växte upp, fanns två gamla bröder som hette Per och Harald Pehrsson Sjöberg. Per var född 1860 och Harald 1862.

Deras pappa var “skolmästaren” Pehr Haraldsson Sjöberg född 1796. Deras mamma hette Märet och hon var 29 år yngre än sin man.

Ingeborg

De hade även en äldre syster, Ingeborg. Hon lämnade byn 1881 när hon var 24 år för att tjäna som piga. Hon var i Oviken, Sunne, Månsåsen och Stugun. När hon varit borta i 29 år blev det en ny husbonde på gården i Stugun. Ingeborg hade då “tjänat ut” och ville hem. Harald for för att hämta henne, han åkte först skidor till Oviken, därifrån fortsatte han sen med spark, till Stugun.

Här berättar Harald, bland annat, om när han hämtade sin syster:

Det berättas att Ingeborg blev sjuk och var sängliggandes ett tag. När hon började tillfriskna och tänkte återgå till sina sysslor på gården, så tyckte bröderna att hon skulle ta det lugnt och inte skynda på. Efter det klev hon inte upp mera, bara när bröderna var ute och när hon trodde att ingen såg henne.
1944, när min morfars syster Brita fått sin äldste son, sa Ingeborg att hon också haft “en sån”. Sen sa hon aldrig något mera om det. Nu har jag sökt i kyrkböckerna och hittat att hon hade en “oäkta” son, Anders Peter, som avled i Stugun, när han var ca 1,5 år 1886.

Ingick i köpet
Harald med lie
Harald slår med lie
Slåtter
Karin, hennes pappa Adolf, Per och Harald i slåttern

När mormor och morfar köpte Näsudden av Wifstavarvs AB 1946 så “ingick” syskonen Sjöberg i köpet. De skulle få bo kvar på gården och bli omhändertagna när det behovet uppstod. Så länge de kunde, var de delaktiga i slåtter och andra sysslor på gården. De blev som en del av familjen och har till viss del präglat min mammas uppväxt.

Per Sjöberg
Per vid deras lilla stuga


Jag vet inte när Sjöbergs kom till Näsudden men troligen i “laga skiftet” omkring 1900. Innan bodde de i “Skules” i Rönningen och stugan de bodde i flyttades därifrån till Näsudden.

När Karin gick i skolan så var det hennes uppgift att handla åt gubbarna innan hon gick hem från byn. Det var en stående inköpslista med havregryn, limpa och Havanna Nr 2, det var Harald som rökte dessa cigariller.
Hon hade även uppdraget att hämta ut deras pension, hon vill minnas att det var ca 110-114 kr, troligen för dem båda tillsammans. Ibland tog gubbarna bara hundringen och Karin fick resten av pensionen.
En gång plockade Per fram en katalog/priskurant och Karin fick välja en klänning, vilken hon ville. Hon valde en som var vinröd med en kant uppe vid halsen.

Skridskokungen i byn
Haralds skridskor

Harald var en hejare på att åka skridskor och han var omtalad för det och han fortsatte att åka till väldig hög ålder. Han tog skridskorna och sin ispik när han skulle in till byn och till gårdarna runt sjön. I Putten stod barnen på rad när de såg att han kom skrinnande, eftersom de visste att han brukade bjuda på karameller.

Bibeln
Gammal bibel

Det finns kvar en gammal bibel efter pappan Pehr. I den har han antecknat datum när alla i familjen föddes och dödsdatum för två döttrar som hette Maria, vilka båda dog när de var små.
Han har även skrivit att han undervisade barn i 46 år och en del andra anteckningar. Om jag tolkar det rätt så står det att han köpt bibeln från “Gefle” och han har skrivit vad boken och frakten kostade.

Inspelning

När jag började skriva det här inlägget kom jag ihåg att det fanns en inspelning med Harald från 1955 där han pratar med prästen. Nu finns den på Poddradion Storsjö kapell tillsammans med andra gamla och nya inspelningar från bygden.


Här kan du lyssna när Harald själv berättar:

Lite från förr

Då och då bläddrar jag i mina föräldrars gamla fotoalbum och tittar på deras bilder. Jag har tittat på dessa bilder i hela mitt liv och är så van att se dem men för varje gång så ser jag ändå nya saker och tänker nya tankar, allteftersom åren går.
Och när jag läste en artikel om boken ” Kockor-skogsbrukets okända hjältar” insåg jag att en av dessa hjältar är ju min mamma. En annan hjälte i skogsbruket är min pappa, som liksom väldigt många andra i byn, jobbat i skogen större delen av sitt arbetsliv.

Min pappa

Min pappa började jobba i skogen när han var 14 år. På den tiden fälldes träden för hand med timmersvans och det var ett tungt jobb.
Idag ett helt otänkbart arbete för en fjortonåring men på den tiden var det inget konstigt.
På vintrarna var det arbete med att hugga och köra fram timret och på vårarna flottades stockarna i vattendragen ner mot sågverken närmare kusten. Här flottades timmer i bl a Ljungan, Rövran, Skärkån, Tandån och Storån genom Storsjön, Övre- och Nedre Grucken, Flåsjön och vidare i Ljungan ut mot kusten.

Han blev FN soldat

Den 13 oktober 1957 lämnade han och hans kompis Olle Sverige för att tjänstgöra som FN- soldater i Gaza. Pappa posterade vid gränsen mot Israel och var sen i Sharm el Sheikh. Olle var chaufför så de var inte på samma ställe men träffades ibland. Folke från byn kom hem från sin FN-tjänst i Gaza precis när Olle och pappa reste iväg. Efter dem var det några killar till härifrån som gjorde FN-tjänst, en av dem var min farbror Jöns som åkte till Cypern men han blev sedan förflyttad till Kongo.

Min mamma

Min mamma var tidigt piga eller hembiträde, hon jobbade i Särvsjön och i Nyhem i Hede men var som 15-åring tvungen att åka hem och ta hand om hushållet och sina småsyskon då mormor blev sjuk och var på sjukhus i flera månader.

Kocka i skogskojor

På våren 1958, när hon var 17 år, jobbade hon som kocka åt timmerflottare. Då lagade hon mat åt karlarna som flottade timmer i Rövran. De bodde i en skogskoja som kallades Brokojan. Hon hade en egen liten vrå i köket i kojan medan männen bodde tillsammans i det stora rummet. Gustav Moén hette “kockbasen” och han hjälpte henne med varubeställningar mm.

Mina föräldrar blev ett par

Efter FN-tjänsten jobbade pappa i skogen igen, han körde timmer med häst och jobbade med några herrar från byn. De bodde i skogskojan i Falviks, vid Övre Grucken och han tyckte inte det var så skoj, han var i 20- årsåldern, de andra var bra mycket äldre.
Han och mamma hade blivit ett par och han ville något annat, han tog värvning för att verka inom det militära. Tanken var att få en chans att komma till stan, dvs Östersund…

Förlovning

Påsken 1959 förlovade de sig, hon var 18 och han var 22 år.

Resan norrut

Pappa hamnade inte i Östersund utan blev placerad vid regementet i Boden och efter förlovningen och påsken tog pappa tåget från Östersund till Boden och mamma åkte efter lite senare med pappas Volvo PV Årsmodell 1953. Hon hade fått jobb hos en familj i Södra Sunderbyn, mellan Boden och Luleå.

Min gammelmorfar hade en bror som hette Sven. När han var i 20-årsåldern blev han placerad på Umedalens mentalsjukhus i Umeå.
För att mamma skulle slippa köra norrut hela vägen själv, åkte mormor och Svens bror Alfred med, för att hälsa på Sven som de inte träffat sen de var små då Sven fick lämna hemmet i Särvsjön.

De återvände hem

Efter ca 6 månader upp i norr, långt hemifrån, flyttade de hem igen.
Pappa återvände till skogsarbetet, då som “tummare” i flera år, idag heter det kanske virkesmätare istället.
Mamma jobbade som kocka en omgång till, på vintern 1960 i Falviks.
Där var 7 skogsarbetare från Jämtland som hon servade med frukost, middag, aftonvard och kvällsmål, de flesta kom från trakten runt Oviken.
I det gänget fanns det spelmän som kom att bilda orkestern Nils-Emils och mina föräldrar bokade dem till sitt bröllop på sommaren 1960.

Sedan har mina föräldrar varit byn trogna, i somras firade de 60- årig bröllopsdag tillsammans med oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Du kan lyssna på mina föräldrar och andra Storsjöbor som berättar om sina liv om du klickar på knappen nedan



Ett minnesmärke i Lunndörrsfjällen

Det var januari 1929 och Paul färdades på skidor genom Lunndörrspasset, på väg mot hemmet i Tossåsen. Men på fjället blåste det upp till en rejäl snöstorm…..

En favorittur

En eftermiddag i somras åkte vi till Tossåsen för att gå på en fjälltur. En kort tur på bara några timmar och ca 5-6 km tur och retur. En av mina favoritturer därför att den är kort, lätt att gå och man behöver nästan bara lite fika i ryggsäcken. Och vill man inte fika behöver man kanske inte ens en ryggsäck. Men framförallt, jag tycker att det är magiskt vackert!

Vi följde leden mot Lunndörrspasset. På höjden strax innan trädgränsen har man fantastisk utsikt över Kroktjärn och Lunndörrsfjällen.

Lunndörrsfjällen


“Min korta favorittur” fortsätter fram till Västerån och hällarna i ån, dit är det ca 3 km. En lagom tur för barnen, en otränad, en latmask eller någon som bara vill ut och njuta av fjället en stund.
Den här dagen hade vi dock ett annat mål så vi svängde av leden.

Minnesmärke

Söder om leden, vid en liten tjärn, finns ett minnesmärke utmärkt på kartan. Det var dit vi styrde stegen den här dagen.

Vi fick tips om att svänga av leden vid den här järnstolpen. Men jag ville gärna gå upp till trädgränsen och njuta av utsikten lite, så vi tog en annan väg.
Om man svänger här får man vara beredd på att vada över ån.

Korset på platsen är till minne av Paul Näslund 25 år som omkom i en snöstorm i januari 1929. Han var på väg hem från Vallbo men frös ihjäl och hittades sen här, ca 2 km från sitt hem i Tossåsen.

Hans skidor står kvar på platsen.


Om man går in på Fornsök och tittar ca 12 km öster om Tossåsen, så finns ett ställe i Anarisfjällen som heter Rijsrovpe, söder om Hanasjön. Där finns en minnessten över tre män som även de miste livet i samma oväder.

Efter jobbet

Efter att suttit inne vid datorn och jobbat hela dagen behövde jag komma ut och få frisk luft! Solen sken och det var sensommarvarmt, så vi packade med oss dagens middagsmat och åkte iväg några kilometer utanför byn.

Innan det var dags att äta tog vi en promenad längs en liten väg i skogen och njöt av att bara vara, av naturen och bruset från ån.

Naturen bjuder på fina upplevelser även på en liten utflykt. En underbar eftermiddag i solskenet, tacksam för att ha möjligheten att bo nära naturen.

Masgrottan

En fin augustidag med lagom mycket sol, värme och mygg, var vi ett litet gäng på tre som gick till Masgrottan. Vi har pratat om det i flera år och nu blev det äntligen av.
Stigen har röjts upp av grabbarna som jobbat i Ljungdalsfjällens turistförenings ledprojekt och turen heter S12 i den fina broschyr som tryckts upp.

Läs mer här om broschyren

Googla gärna på grottmasen eller masgrottan för mer info om eremiten från Dalarna som bosatte sig här på somrarna.

Det var imponerande att se hur grottmasen bodde och hur han byggt terrasser för sin odling.
Söker man självsamhet så måste jag säga att han hittade en fin plats.

Vi åkte till Tossåsen och följde stigen till Masgrottan, en mil enkel väg.

Jag hade föreställt mig att vandringen mest skulle gå genom skog men så var det inte. Det var mycket öppna vidder med fjälltoppar åt alla håll, vi såg bl a Lunndörrsfjällen, Tossåsfjället, Henvålen och andra fjäll som vissa i sällskapet aldrig hört talas om, som Lövhögen, Höstanstöten, Busjöfjället och Finnsjöfjället :-).
En väldigt fin tur som vi verkligen rekommenderar men ta god tid på er! För latmaskar som oss krävdes många fikastunder längs vägen.